I mitt nästa liv..

Dottern ligger på soffan och slumrar. Jag sitter vid sidan om. Hon vaknar till och säger hon fryser. Jag lägger mig halvvägs över henne för att ge henne värme. Efter ett tag sätter hon sig upp och så masserar jag hennes rygg och axlar och hon säger:

"Mamma, i mitt nästa liv vill jag bli en hund hos dig".

Mimi bloggar

När man är hund som jag, tuggar, biter....och drar man av allt mums som finns på ett ben.Och efteråt visar man sin uppskattning med att halvt bli kvävt i mattes armar.Jag gillar att visa upp mig och visa hur lång jag kan va.Detta är inte så roligt. Bada i badkaret är sånt man bara står ut med. Men jag blev badad på djursjukhuset, så jag inbillar mig att matte väntar lite till nästa gång. Hoppas, hoppas!Efter mina turer till djursjukhuset har jag förstått att Svorskan alltid återkommer. Så jag tar mig friheten att lägga mig i sängen på dagtid också. Inte bara på natten när hon också ligger där. Det verkar funka, hon skäller inte när jag gör det.Denna bilden är svår att beskriva. Vi är liksom lite kära, Svorskan och jag.Här ser ni oss på kissrunda i området där vi bor.Och det var dagens uppdatering från min sida. Svorskan är trött, jag är trött och kvällen är ung. Vi myser nog lite i soffan, hon och jag. Storasyster (Svorskan människodotter) bor här några veckor, så jag växlar på vart jag får uppmärksamhet ifrån. Aldrig fel med lite extra.

Halvdöd

Jag känner mig halvdöd. Jag vaknar av minsta lilla när det gäller Mimi numera. Rädslan för att hon måste ut mitt i natten hänger kvar och när hon "bäddar om" vid fyra-tiden på morgonen vaknar jag på studs och kan inte somna igen. När jag börjar lita på att hon är helt frisk igen kommer jag nog inte att vakna i onödan. Hoppas jag.

Mimi verkar i det stora och hela att må bra igen. Hon har inte spring i benen än och verkar lite väl trött när jag släpper henne lös, men i dag är sista dagen med antibiotika. Det är kanske det som gör det.

Strax jobb, sen skall jag hjälpa dottern att städa ut ur lägenheten. Några timmar. I kväll skall jag njuta och inte göra ett smack vare sig då eller i morgon. Bortsett från att gå promenader med Mimi förstås, men det är bara mysigt.

God morgon! :D

Svettigt träningspass


En och en halv timme tog det att hjälpa dottern flytta. Duktiga flyttfolk! Duschen nästa.

Flyttlass

Hyfsad lång morgonrunda med Mimi är avklarad. Nu skall jag bädda till dottern. Hon kommer att bo hos mig (för det mesta) i maj månad. Mysigt! Sen har hon fått lägenhet från 1.juni, de skall renovera badrummet först.

Mimi får vara hemma själv några timmar i eftermiddag när jag hjälper till med flytten.

Hon lyssnar, men vi tvättar öronen ibland ändå.


I natt/tidig morgon försökte inte Mimi lura mig upp ur sängen med att hoppa ner från sängen. Hon klampade några rundor i själva sängen istället. Det ordnar sig nog. Ett par dagar till så har hon förstått att man INTE får mat klockan fyra på morgonen när man är pigg och glad.

Diet-mat är inte bra på alla sätt och vis


Nu har jag börjat introducera BARF (rått kött/rå fisk och lite grönt) i Mimis mat igen. Det är så roligt att se hur hennes nos börjar vibrera när jag tar fram den maten. Diet-mat i all ära, men usch vad det luktar och så är det ju samma smak och doft hela tiden.

Håll tummarna för att hennes mage fungerar i morgon. Då kör vi helt på BARF igen. Den BORDE fungera, det är trots allt den mest naturliga föda en hund kan få.

När jag fick reda på att Mimi hade tandlossning funderade jag på vad jag kunde ändra för att bättra hennes munhygien. Jag själv äter efter LCHF och vet att tandsten är något man inte får då. Jag blev tipsat om BARF (hade inte hört om det innan) och det är ju faktisk hundarnas LCHF.

Sen jag började med BARF är inte Mimis tandkött känsligt (kunde börja blöda lite när jag borstade hennes tänder innan). Hon har inte ALLS dålig andedräkt längre och när jag borstar tänderna ser jag med blotta ögat att det inte har kommit någon beläggning på tänderna i loppet av dagen.

Nu med diet-maten har vi hamnat där vi var. Känsligt tandkött och matta tänder. Och pussarna luktar si så där. Men NU så. I morgon blir det ordning och reda igen.

Ibland är det bra att vara svorsk

Den danska kvinnan framför mig i kassakön på Citygross hade svårt för svenska. Hon förstod inte när han i kassan sa:

"Du kan använda ditt danska kort om du enbart tar det på summan. Det går inte om du vill ha pengar tillbaka".

När hon sa på danska att hon inte förstod lade jag mig i och frågade:

"Forstår du norsk bedre?". Hon såg tveksam ut. "Du kan bruke kortet om du bare betaler beløpet. Det er om du vil ha ut ekstra penger som det ikke går".

Så! Då var DET fixat. Tur man kan hjälpa till. Och så blev det fortare min tur.

Matvrak

Om en vecka eller så hoppas jag hon kan få ben igen. Det ligger ett älgben och väntar på henne.


Om Mimi skall envisas med att försöka få mig upp ur sängen två, tre timmar för tidigt varje morgon för att få mat, kommer jag bli galen.

I dag lät jag mig inte luras när hon hoppade ned från sängen och gick mot dörren. Jag sa "Nej, kom hit och lägg dig!". Det gjorde hon. En halvtimme. Sen var det samma visa igen. Problemet är att jag inte kan somna om. Men förhoppningsvis förstår hon i loppet av att par dagar att det är skillnad på att vara sjuk och få sin vilja genom och det att må bra och lyssna på matte. ;)



God morgon! :D

Seriösa studier

Undrar vad folk tänker när Mimi krökar/krokar (eller vad man nu säger på svenska) ryggen för att bajsa och jag lutar mig ner för att se hur det ser ut det som kommer ut där bak. Och när det har "landat" böjer jag mig ner för att studera resultatet. Efter noga kontroll tar jag fram en bajspåse och plockar upp skiten.

Det är det man kallar säkerhetskontroll. :D

The vet called

Mimi har inte fel på sin bukspottkörtel. Det är och har inte varit någon inflammation där. Jippi!

Sen finns det värden som är lite låga och som vi skall kolla upp lite längre fram, men de kan bero på att hon var sjuk så länge. Så som proteinar och folsyra och allt sånt som jag nu sitter och Googlar fram info om.

Känns bra! Känns VÄLDIGT bra!

Begagnade trosor

I dag har Mimi och jag varit på jobbet och sen stack vi till dottern och putsade fönster (flytt på gång). Det vill säga att JAG putsade fönster, medan Mimi tog en liten paus. Hon är sig själv igen, den lilla damen. Lite trött kanske, men det beror nog mest på antibiotikan hon får.

Dottern? Jo, hon jobbade under tiden hon också. Men jag blev lite konfunderad när hon i klädeshögen: "Mamma-kanske-vill-ha", hade slängt ett par vita, urtvättade spets-stringtrosor.


Jag försöker göra vad jag kan. Skulle önskat jag var en duracellkanin, men det är jag inte. Har aldrig varit. Och nu är jag inte 20 längre heller. Men jättemysigt är det att hjälpa till och att umgås henne. Hade jag vetat när hon var 18 att vi skulle ha den relationen vi har i dag, hade jag känt mig mer lugn. Vi hade våra fighter på den tiden. Numera är det så otroligt mysigt. OCH roligt.

Morgonens korv var helt okej

Nu har vi varit på en morgonrunda som tar en dryg halvtimme. Bara DET säger väl att Mimi börjar bli sig lik? Och morgonens korv var mjuk och porös och helt i sin ordning. När Mimi blev sjuk funderade jag om det var JAG som kunde ha gjort något fel. Mat, ben eller annat. Och dagen innan hon började insjukna var vi på en jättelång promenad utmed havsleden som tog fem timmar.

Jag har ingen aning om vad det hela har handlat om (skriver "HAR handlat", för nu tror jag verkligen på att hon blir helt frisk), men att hon kan ha fått i sig något ute är inte alls osannolikt. Hon äter det mesta.


Massor med stöd har jag fått från nära, kära, Hittehund och på jobbet. Och era kommentarer har värmt så otroligt mycket. Den dagen jag mådde som värst fick jag en kommentar som fick mig att gråta. Jag satt ju och funderade på om det hela var MITT fel och tänkte att jag var världens sämsta matte. Jag blev rörd till tårar av sista meningen i denna kommentaren:





Det gick rakt in i hjärtat. Det värmde. Tack, Angie!

Slug liten dam

Mimi har lärt sig något nytt. När hon hoppar ner från sängen står jag upp på studs. Det är ju praktisk om man är nödig och i går morse vid fyra-tiden var det även praktisk när hon var hungrig.

Så Mimi praktiserade det i dag också. Klockan fyra hoppar hon ner från sängen. Jag tror hon måste ut, stiger upp och räknar med att störta ut med henne. Öppnar sovrumsdörren och Mimi springer ut i köket och sätter sig och väntar på mat. "Nej, inte än", svarade jag och fick henne med mig in i sovrummet igen. En halvtimme senare gjorde hon om samma sak och jag sa nej då också, men gick för säkerhets skull ut med henne. Hon kissade lite bara.

Den sluga lilla damen har lärt sig tydligen. Nu får hon lära om för jag behöver sova på natten. Diet-maten hon får nu är mycket större i volym så att hon känner sig fortare och extra hungrig är inte konstigt, men jag blir ingen bra matte om jag inte får sova som jag skall.

Med självklart står lyckan högt i tak. Inga tecken på att inte Mimi kryar på sig nu. Veterinären ringer senare i dag och förhoppningsvis får vi svar på de sista proven då. Jag hoppas verkligen vi kan gå över till BARF igen SNABBT. Det mättar mer för en matgalen liten cockerflicka.

NU skall hon få mat och sen skall vi ut och kolla om det inte kommer ut en snygg, fin korv där bak.

God morgon! :D

Tänkte blogga..

..men jag skiter i det. Jag myser med  ♥Mimi♥  istället. :D

Bajskorv, bajskorv, bajskorv

Vad gör man när Mimi sträcker ut sig så här? Jo, det vet Mimi.Då kan man inte låta bli henneInte alls.


Det ser riktigt bra ut det där som kommer ut där bak på Mimi. Lite blött, men helt klart upp-plockningsbara bajskorvar. Det kan vara diet-maten som gör det så pass löst också. Jag är mer van vid fasta, fina korvar när jag ger henne BARF.

Med andra ord går det framåt och glädjen är stor. Mimi får antibiotika, har gått ner 1,5 kg på en dryg vecka (det har jag också, men jag har lite mer att ta av) och har haft det riktigt tufft. Att hon är trött och vill vila mycket tar jag som ett hälsosamt tecken. Hon verkar inte ha ont nånstans, ingen diarré och inga kräkningar. Och så går svansen som en elvisp - särskilt när det är mat på tapeten.

Här om dagen satt jag med mitt morgonkaffe och tänkte vad jag skulle göra om allt slutade väldigt illa med Mimi. Jag funderade på om jag skulle ha en valp eller om jag skulle ha en vuxen omplaceringshund. När jag kom på hur jag satt och tänkte fick jag så dåligt samvete. Jag tänkte på stackars Mimi som låg på djursjukhuset. Sen började jag fundera på hur MIMI skulle tänka just där och då om hon kunde. Hon hade säkert tänkt: "Om Svorskan inte kommer och hämtar mig, så undrar jag på vem de blir. Hur de är och sånt där. Om de är unga, gamla, få eller många och hur jag får det om dagarna hos de". Det tröstade mig och fick mig att inse att jag inte behövde ha dåligt samvete. Att det kanske är naturligt för såna som mig att tänka hit och dit. Mimi är ju MIN och kommer att vara det för all framtid vi kan ha.

Men oavsett kunde jag inte föreställa mig någon hund alls, för ingen kan mäta sig med Mimi.

Många hundälskare läser min blogg numera och jag tipsar gärna om att ni kan kika på omplaceringshundar hos hittehund.nu. Hittehund arbetar utifrån att de hundar som skall omplaceras skall komma till något bättre än vad de kommer ifrån, oavsett hur bra de har haft det innan. Det tycker jag är bra, riktigt bra.

Själv kollar jag numera mest på deras Facebook-sida. Där kan man även läsa om tidigare omplacerade hundar och annat lite av varje. Rätt mysigt att sitta och kolla ibland. Dessutom kan man hjälpa till att sprida info om nya hundar eller det att Hittehund överhuvud taget finns.

Nu är det mys-eftermiddag och mys-kväll för hela slanten!

Bajs-inlägg

Jag vakande vid fyra och det var INTE Mimis fel. Jag vet inte varför jag vaknade så tidigt, men oavsett så tittade jag bort på Mimi och tänkte: "Hon har inte behövt ut i natt! Yeah!". Inte bajsade hon i går kväll heller.

Hennes svans dunkade snabbt och hårt i sänggaveln och när jag tog henne närmare mig förstod jag att hon heller ville stiga upp. "Inte konstigt om hon vill ut", tänkte jag då. Så jag steg upp drog på mig morgonrocken och öppnade sovrumsdörren. Hon pilar ut, men inte till utgångsdörren. Nej, hon pilade ut i köket och satte sig och väntade på mat! Hon hade inte alls bråttom med att komma ut.

Det är bara bra att kunna dela upp maten i många portioner, så hon fick mat direkt. SEN gick vi ut. Hon kissade först och efter ett litet tag bajsade hon också. Det var ingen fast bajs direkt, men den var ljus. Dvs att det var inget synligt blod i bajset.

Så nu hoppas jag det går lite tid till nästa gång och att bajset inte är lösare och heller inte mörkare i färgen. Då är det VERKLIGEN stor chans för att det går vägen nu.

Hon är fortfarande lite trött, men hon grymtar som hon brukar när jag myser med henne. Svansen piskar emellanåt och matlusten är det inget fel på. Det syns när hon går att hon är piggare också.

Jag har nog aldrig uppskattat bajs så mycket i hela mitt liv. Bajs! Bajs! Bajs! :D


God morgon!

Sover djupt

criar um gif


Mimi sover djupt. Det är skitsvårt att låta bli henne. Och vanligen gillar hon att man myser med henne även när hon sover. Det är precis som att hon hamnar i ännu djupare sömn då. Men nu, nu tror jag det är bra om jag kan hålla fingrarna i styr.

Vi har inte varit ute sen vi kom hem i eftermiddag. Hon går till dörren om hon måste ut och om inte, går vi en liten kissrunda om en timmes tid.

Den lilla damen har gått ner nästan 1,5 kg på en dryg vecka. Det är mycket för en sån liten kropp. Vila och få behålla maten i bägge änder är det vi är ute efter nu. Och lite mys, när hon har vilat klart det mest akuta.


För andra och sista gången



Precis innan två ringde de från djursjukhuset. De berättade att Mimi är tillräckligt pigg för att komma hem, men att hon kanske borde stanna till i morgon. Då undrade jag varför och om det ville vara FEL av mig att hämta henne i dag. Svaret var: "Nej! Så absolut inte. Vi tänkte mest för din skull, så att du kanske känner dig lite mer säker i och med att hon fick återfall förra gången". Hah! Dumma eller? Mimi trivs bättre hemma, slappnar av mera och jag undrar om inte jag också trivs lite bättre med henne här. ;) (Så länge inte veterinären menar att HON mår bättre där).

De ville att jag skulle hämta henne innan halv fyra. Dvs 1,5 timme efter att de ringde. Bussen tar 50 min och den går en gång i timmen. Jag kastade mig över telefon, ringde dottern och bad henne kolla upp när bussarna går. Om tolv minuter var svaret. Medan hon kollade stängde jag ner min dator, tog på mig jackan och rev med mig väskan, sprang ut från kontoret och skrek till chefen: "DJURSJUKHUSET! HEJ DÅ!". Kastade mig på cykeln och trampade som attan till busshållplatsen. Väl framme fanns det inte en kotte som stod på hållplatsen, något som fick mig att undra på om jag hade missat bussen. Tar efter mobilen (andfödd och uppjagad) och tar efter mobilen och tar efter mobilen. Jag hade glömt den på kontoret.

Attan oxå! Där står jag helt villrådig. Jag kan ju inte gå från hållplatsen och riskera att bussen kommer en minut senare. Två tjejer cyklar förbi och jag ropar om de vet vad klockan är. Men det visste de inte, de hade SÄKERT inte en mobil var sig i fickan, eller hur?

Plötsligt tutar en bil på andra sidan gatan. Där sitter min arbetskollega och viftar med min mobil. Och inte bara det, jag får inte tillbaka mobilen om jag inte låter han skjutsa mig till och från djursjukhuset. Kan ni fatta att man jobbar på ett sånt ställe? Vilken omtänksamhet! Och det var chefen som skvallrade till min arbetskollega och de gaddade ihop sig om det hela. Helt otroligt!

Mimi är hemma igen. Lite tagen, trött och vill väldigt gärna ha mer mat än vad veterinären har föreskrivit (något hon självklart inte får). Jag har henne heller hemma och åker om det så skall vara tillbaks till Djursjukhuset, än att hon är där i onödan. De ville ju behålla henne för MIN skull. Men skall man göra saker för MIN skull så skall man se till att MIMI har det så bra hon bara kan.

Nu har Mimi och jag bestämt att detta skall gå vägen. Alla provsvar är inte klara, men jag får svar på fredag. Hon får nu antibiotika i tillägg till diet-mat.

Lyckliga jag. Bilden av min arbetskollega som viftar med min mobil har fastnat för evigt. Och nu skall Mimi och jag vila upp oss och njuta. Jag måste tänka att detta går bra. Jag försöker så gott jag kan att inte bekymra mig så mycket. Men lite rädd är jag.

Håll tummarna för att Mimi bajsar en hyfsat snygg korv sen. ;)

Kalla in




Jag tränar inkallning med en 10 meter lång tvättlina som släpar i marken efter hunden. Då har jag en möjlighet att kasta mig över linan vid kris. Dessutom gör linan att man själv lär sig att styra hunden med (roligt och lockande) kontaktsökande och använda rösten och inte kopplet för att korrigera. Jag använder en kortare lina om jag vill lära hunden att gå fot utan koppel.

1. Träna kontakt med din hund när ni är utomhus. Lek, bus, beröm och godis. Du skall (helst, eller så mycket det går) vara mer intressant än omgivningen. Gör det även på kisspromenader i koppel. Bor du i höghus, så lek/träna även i trapphuset. Till ex sitt, stanna, inte röra, varsågod, hoppa över hinder, hoppa upp på bänkar och stenar. Använd fantasin till hur ni kan leka. Ovärderligt är det, man får en så god kontakt med hunden samtidigt som man via lek faktisk tränar lydnad.

2. Skäll aldrig vid inkallning, oavsett om hunden kommer, inte kommer eller kommer "för sent".

3. Börja med att låta hunden bara gå 2-3 meter ifrån dig. Vänta tills det har fungerat ett tag så att ni bägge upplever promenaden som positiv. Sen kan du sakta men säkert låta den få gå längre ifrån. Ta små babysteps. Tålamod är bra och att känna att det fungerar är viktigt för både hund och ägare.

4. Trötta gärna ut din hund innan du börjar träna. Du skriver att hon kan vara svår att få tag i när hon väl kommer. Det KAN vara för att hon har överskottsenergi. Och/eller så kanske det handlar om detta jag skriver under punkt 1. Att du behöver anstränga dig för att vara rolig att komma till och att ni behöver en mer tajt kontakt när ni är utomhus.

5. Kall in, ge henne beröm, godis eller lek. Sen låter du henne gå igen! Det är jätteviktigt att du kallar in henne och låter henne gå igen MÅNGA fler gånger än när du kallar in och kopplar henne. Hon skall inte uppleva inkallningen som att "nu är det slut på det roliga".

6. Låt det inte gå någon prestige i det hela. Se på det som lek. Något du och din hund gör tillsammans och som är en utmaning för DIG. Är det något som inte fungerar, så fundera på hur du kan göra annorlunda för att hunden skall förstå vad du önskar och INTE MINST att hon skall tycka att det är skitroligt att göra som du vill.

7. Göm dig! När din hund är ouppmärksam och har rumpan till, så hoppa bakom ett träd eller nåt och stå helt still. De allra flesta hundar blir förvånade (när de inte är vana, sen brukar de uppleva det som en rolig lek) och letar upp ägaren, men ha tålamod då det kan gå lite tid innan hunden upptäcker att du är borta. Låt henne få söka upp dig. Ge inget ljud eller nåt, stå helt still och vänta tills hon är så nära att hon nästan rör vid dig. Sen ger du MASSOR med beröm och låter henne springa iväg igen. Leker du så ofta med henne kommer hon att vara mer angelägen om att hålla koll på vart du är.

Det var MINA tips. Man kan använda alla eller en och en. Punkt sju är kanske inte så aktuell att genomföra förrän man kan låta hunden gå längre ifrån. Jag gör allt detta med Mimi, även om hon är bra på inkallning. Jag anser inte att när en hund en gång har lärt så "sitter det". Mimi och jag lekar på nästan varenda promenad och vi har jätteroligt! Mimi kan bli så upptagen av något att hon inte lyssnar, men är det kris så kommer hos på studs. Jag använder aldrig "den" rösten i onödan och hon hör det på mig - att NU MÅSTE hon komma. Inte för att HON skall lyda, men för att det är VIKTIGT. Är det JAG som har bråttom är det inte kris. Kris när jag kallar handlar om möjlig fara för hunden eller andra. Det betyder att det är ytterst sällan, för jag släpper henne inte på ställen där jag tror det är chans för att sådan fara uppstår. Jag tror att jag har använt "nu-måste-du-komma"-rösten två gånger på ett halvår.

Lycka till!

Om ni har bra råd och tips eller kan komplettera det jag har skrivit, så skriv gärna det i kommentarerna. Jag är ingen expert och skriver bara så som JAG tränar hund.

Minns och tänker hur det kommer att bli snart igen

Mimi såg det nog som huvudmassage, men för att vara ärlig hade jag bara kul.Här försöker jag läsa nyheter på Internet samtidigt som jag håller Mimi nöjd. Lilla kelgrisen.Sann njutning. Jag älskar att se henne springa lös.Mimis kärleksbett kallar jag detta. Bilden är tagen PRECIS innan Mimi ger sitt kärleksnafs. Hon biter väldigt försiktigt längst ut på näsan. Det händer bara när vi har kelat länge och/eller när hon är lycklig och lugn på samma gång.


Nu var det riktigt skönt att titta på foton av Mimi. Jag längtar efter henne. Vi har så mycket kvar vi skall göra tillsammans hon och jag. Just nu känner jag mig positiv och lugn och tror på att jag snart har henne hemma igen. Jag kommer nog sova väldigt gott i natt. Jag är enormt trött.

I morgon mellan kl 11 och kl 14 ringer de från Djursjukhuset och uppdaterar mig. Jag jobbar då, men jag berättar i bloggen när jag kommer hem.

Ni är så många som ger uppmuntrande kommentarer och det finns även de som tycker väldigt mycket om Mimi sen innan, som läser bloggen. Tack! Det värmer i hjärtat.

Hon är inlagd igen

Jag orkar inte skriva symptom och allt vad som hände eller händer i detalj. Men morgonen var inte rolig, speciellt inte för Mimi.

Veterinären ringde mig tillbaka och när jag frågade henne rakt ut om jag tog en risk om jag försökte vårda Mimi hemma sa hon utan tvekan: "Ja!".

Jag fixade skjuts och åkte med Mimi direkt till Djursjukhuset. På akuten går det inte särskilt snabbt, men efter mycket om och men är jag hemma igen. Jag hann mysa länge med Mimi och när jag gick sa jag till henne: "Nu VET du att jag kommer tillbaks, för nu har vi gjort detta en gång innan". Då gav hon mig sitt kärleksnafs på näsan.

Allt känns helt för jävligt. Gråtande sa jag till veterinären att jag har bara haft Mimi i ett halvår, det borde vara meningen att vi får mer tid tillsammans. Jag fick ett svar som jag bär med mig i mitt hjärta: "Såna här problem kan vara besvärliga och vi skall reda ut det. Jag tror ni får flera fina år tillsammans".

Situationen just nu

Nu är det två timmar sen Mimi hade diarré senast och hon har inte kräkt mer än den ena gången. Kanske, kanske vi reder ut detta hemma. Jag hoppas verkligen det. Jag ger henne vatten med spruta i mun varje halvtimme.

Just nu sitter jag och väntar på att veterinären som har haft hand om henne på Djursjukhuset skall ringa. Jag vill veta om jag tar några risker med att försöka göra detta hemma. Hur ofta och hur mycket vatten hon skall ha. Hur länge jag skall fasta henne och när jag skall börja ge henne mat vill jag veta hur mycket och hur ofta. Dessutom vill jag veta om jag kan tillsätta näring i vattnet. Tror det finns något på Apoteket.

Mimi ligger vid sidan om mig i soffan. Efter några timmar med akut diarré verkar hon nu kunna slappna av lite mera. Men det är inte bra med henne. Inte alls.

Inte så bra

Tack, alla snälla!

Jag har precis ringt jouren på Djursjukhuset. Mimi mår sämre igen. Jag skall avvakta ett par timmar, men blir hon inte bättre får vi åka dit igen.

Det verkade så ljust i går, men vid halv fem i morse började det igen med diarré och det kommer så att hon inte hinner ut även om både hon och jag springer till dörren. Och medan jag pratade med jouren kräktes hon också.

Hon ville inte ha mat innan (men i går gick det bra) och nu har jag fått besked om att inte ge henne heller.

Det känns som en följetong som inte vill ta slut.

Mimi har fått blommor

"Välkommen hem Mimi och krya på dig", stod det på kortet.

Allas omtanke räcker länge, men det är något speciellt när det plingar på dörren och så står det ett blomsterbud där. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har så underbara nära och kära.


PS! Jag hade aldrig trott att jag skulle uppskatta när Mimi fiser, men det gör jag nu. :D

Kolla vem som har kommit hem!

Först sprang hon ut i köket och tiggde mat. Jag gav henne (efter
råd från veterinär) pyttelitet dietmat som jag har köpt med.




Nästa ställe var sängen. Bums in i sängen!




Och kliade sig i öronen.



Och tvättade sig.



Och kröp ihop till en liten Mimi-boll. Jag lade täcket runt henne, för
när jag hämtade henne hade de precis gett henne ett bad. Mimi
gillar värme.




Jag satte mig slutligen vid datorn, men då följde hon efter och lade
sig tätt, tätt intill. Som hon brukar.




Och så fick jag puss nummer 2364 i dag.

Det lät så negativt när jag ringde Djursjukhuset i går så jag hade ingen förhoppning alls om att få hem henne i dag.

Vi vet fortfarande inte varför Mimi blev så akut sjuk med först diarré och sen kräkningar. De sista proven får vi svar på ut i veckan.

HELT återställd är hon inte. Hon har fortfarande lite (vet ej hur man säger) "blöt" avföring, men veterinären menade att hon är på bättringsvägen och att hon nog kryar på sig bättre hemma i lugn och ro. Inga mediciner får hon. Jag har däremot köpt med dietfoder som hon får några dagar och sen en sakta tillvänjning till det foder hon brukar få.

Jag berättade för veterinären att jag ger henne färskfoder (BARF) och hon var inte alls negativ till det. OM det skulle visa sig att hon har haft en inflammerad bukspottkörtel kommer jag självklart att kolla upp med både veterinärer och andra om BARF är okej i fortsättningen. Och jag kommer INTE att ge henne annat än dietfodret förrän jag har resultatet av alla prover.

Nu håller jag alla tummar och tår. Och jag är så glad, så glad. LYCKLIG är jag! Jag skrek rakt ut i luren när veterinären ringde och grät av lycka när jag ringde dottern.

Resten av dagen, eftermiddag och kvällen och natten och.. skall jag mysa med Mimi. Hon var överlycklig när vi närmade oss hemma och var jätteivrig på att komma in. 

Och i skrivande stund ligger hon tätt, tätt intill mig med en filt över sig. Min underbara lilla Mimi.

Jag måste också berätta att när jag pratade med veterinären skulle vi avtala en tid när jag kunde hämta henne. Jag har ingen egen bil, så jag frågade om jag kunde kolla läget och sen ringa upp igen. Då ropar min chef från sitt kontor "Det ordnar vi. Det spelar ingen roll när!". Med andra ord, han skjutsade mig till Helsingborg och hämtade Mimi. Tänk om alla kunde haft en sån chef!

Det var dagens solskenshistoria. Nu tar Mimi och jag det lugnt på alla sätt och vis. Några dagar behövs för henne att återhämta sig helt och vi har telefontid med Djursjukhuset för att hålla koll på läget. Skulle det minsta lilla uppstå eller oroa mig kommer jag ringa dit på studs.

Jag är så lycklig att jag kunde ha skrivit spaltmeter på spaltmeter, men ni är väl rätt tacksamma för att jag avslutar här? Ni som har orkat läsa så här långt mener jag. :D

Har "dragit ner persiennerna"

Usch, nu känner jag mig helt asocial. Jag smsar nära och kära för att be om ursäkt för att jag inte ringer som jag brukar eller för att jag inte svarar på min mobil. Jag orkar bara inte prata mer. Jag känner mig som ett band som spolas tillbaks hela tiden. Som att jag kör allt i repris, för det enda jag pratar om är Mimi.

Jag måste försöka pausa lite. Och så försöker jag intala mig att jag inte skall ha dåligt samvete för att jag inte funkar socialt utåt. Men det är svårt. Jag känner mig elak. Som om jag avvisar andra som bryr sig.

I morgon bitti klockan sju skall jag på gymmet. Det kan nog vara bra att få ut lite rädsla och frustration via fysisk aktivitet. Men hör och häpna: DOTTERN skall hänga med! Till GYMMET! Klockan SJU på morgonen! DET var inte väntat.


Veterinär på Djursjukhuset i Helsingborg ringer mig innan klockan två i morgon. Tack alla snälla som skriver uppmuntrande och snälla kommentarer. Jag uppdaterar med nytt när jag vet mer.

Har pratat med djursjukhuset

Jag har precis pratat med djursjukhuset och kollat läget:

"Mimi verkar lite piggare i dag. Hon är inte lika uttorkad längre. Har dock haft diarré i går kväll och natt också. Får ingen mat än så länge. Har inga indikationer på att antibiotika hjälper, så det har de inte gett henne. Slemhinnorna ser bra ut, hon spänner sig när de känner djupt i buken - något som inte är ovanligt när man är magsjuk. Röd i rumpan (men vem blir inte sår där när man bajsar stup i kvarten)".

Jag tycker det låter positivt. Att hon börjar piggna till och att det inte är sämre på något håll. Varje litet halmstrå är en tröst och ger mig hopp.


Jag vet att hundvana och hundkunniga människor läser mig blogg. Om någon av er har förslag till vad jag kan fråga eller ifrågasätta när jag i morgon får prata med en veterinär (enbart jour-kontakt på helgen och det är ingen veterinär), så får ni gärna skriva det i kommentarerna här under eller eventuellt mejla mig på: svorskan@live.se. Som jag tidigare har sagt är jag inte kunnig på detta området. Inte alls. Har aldrig upplevt att någon av mina hundar har haft detta problemet. De har tagit blodprov, de har röntgat (även kontraströntgen varannan timme första dagen) henne och ultraljud-undersökt henne. Jag inbillar mig att blodprovet hade visat något vad gäller blodkropparna och att det är därför de inte sätter in antibiotika. Det enda testet (blodprov) som har visat något är för bukspottkörteln, men de kan inte säga säkert förrän de får analysen klart från Tyskland. Men ultraljudet visade ingen förstoring av körteln.

Lille jenta mi

Goda vänner, bekanta och ni är helt underbara. Det värmer i hjärtat med alla fina kommentarer. Och för ett par timmar sen blev jag spontant glad. Jag kollade dotterns blogg och hann läsa: "Så nu cyklar jag hem till mamma och ger henne en överraskningskram".

Samtidigt hör jag någon i trapphuset och förstår det är hon. Jag rusar bort till dörren och öppnar samtidigt som hon ringer på. Världens största och goaste kram fick jag. Och så rann tårarna igen. Jag har inte så lätt för att gråta när andra ser, inte när jag är ledsen. Glada tårar är jag däremot bra på att visa för andra. Men dottern kan jag vara ledsen med. Och så har hon förmågan att få mig att skratta. Både ock var skönt.

Tack, jenta mi! Du är bäst!

Det är inte bättre

Jag har ringt Djursjukhuset. Mimi mår inte bättre. Hon hade även skakat lite i går kväll, något hundar kan göra när de har ont. Hon får dropp, smärtstillande och medicin mot illamående. Hon har fortfarande diarré och blod i avföringen. Efter vad jag förstod ger de henne antibiotika senare i dag. Tydligen är man numera lika restriktiv med antibiotika till hundar som till människor.

Jag har inte kunskapen till att ifrågasätta vad de gör. Jag måste förlita mig på att de gör rätt och självklart att de gör allt de kan.

Stackars min lilla Mimi. Det gör så ont i hjärtat.

Nu skall jag försöka skärpa mig och GÖRA något. Inte sitta och glo apatisk på telefonen hela tiden.

Inte trevligt att vakna till, men sovit bra har jag gjort




Jag har aldrig gett Mimi LCHF. Jag har gett henne rått kött, rå fisk, vom och tuggben i olika varianter. Dvs att hon har fått det som är naturligt för en vildhund/varg. BARF kallar man det.

Jag hoppas självklart att du är fullständigt ute och cyklar, för om det är mitt fel att Mimi ligger på Djursjukhuset kommer jag aldrig att förlåta mig själv.

Jag låter Mimi leva så som jag tror är naturligt för henne, jag låter inte Mimi leva så som JAG vill. Då hade hon fått bullar och saft istället.

Jag tror inte du menar illa, men att skuldbelägga mig i denna situationen känns inte bra. Inte alls. Och jag lovar att jag är den första att klandra mig själv om det skulle visa sig att det är så jävligt. Men det tror inte jag och det tror inte veterinären. Men tydligen du.

Hoppas du känner du har underlag för vad  du säger när du gör såna påhopp.

Man blir vad man tänker, men det är bra att tänka ut det mesta ändå

Dottern ringde och frågade mig hur det är. Jag sa som det är att Mimi brukar vara med mig hela tiden överallt, så det känns tomt. Hon hänger med mig ut i köket, hon ligger nära mig i soffan och hon ligger i sängen på natten. Enda stället jag inte tänker på att hon inte är här är när jag sitter på toan, men där kan jag ju inte bosätta mig.

Eller kan jag? ;)

Jag har gått genom alla möjliga scenarion. Jag tog de mest negativa först, så nu har jag kommit till tanken att jag får hem henne i morgon. Det känns bra att tillåta mig att tänka så, just nu.

När jag kommer hem igen..

..skall jag tugga på ett älgben om jag får. När magen och allt sånt är bra igen förstås.Och så skall jag sträcka mig ut så lång som jag är i soffan. Då kan inte Svorskan låta bli mig.Jag till och med tycker det är helt okej om Svorskan förvandlar mig till en pudel när jag är nybadad.Det här ser brutalt ut (roligt tyckte Svorskan), men det är faktisk rätt skönt.Detta längtar jag också till....att få springa, frisk, pigg och alert.Är man trött efter en långpromenad är det helt onödigt att hoppa ner på golvet för att sträcka sig.Mat och godis i köket. Mums!Och så vet jag att Svorskan längtar något fruktansvärt efter mig. Hon skall få en puss, helt klart. Om hon kelar lite med mig först. ;)

Uppdatering om läget

Veterinären ringde. Mimi verkar återhämta sig. Hon får smärtstillande och medicin mot illamående, men ultraljudet visar ingen förstorad bukspottkörtel (något den borde ha varit om hon har en inflammation där). De har skickat blodprov till Tyskland, men det får de först svaret på nästa vecka.

Nu skall de försiktigt försöka ge Mimi lite mat och se hur hon reagerar på det. Mitt hopp är att jag får hem henne i morgon. Jag saknar henne så fruktansvärt. Men det allra viktigaste är att hon stannar där hon är tills det känns säkert för henne.

Men som jag längtar. Och så är jag fortfarande rädd. Det är jobbigt när man inte har fått några klara svar. Kanske det bara var en riktig allvarlig magsjuka. Vem vet? Men lika lite som att jag skall överdramatisera det hela, lika lite vill jag bagatellisera det som händer.

Jag kan inte sitta still, samtidigt så får jag inte gjort något när jag bara går runt mig själv. Jag längtar efter fakta och jag längtar efter Mimi. Så att det gör ont i hela kroppen.

Tiden går sakta

Innan lunch skall de ringa mig från Djursjukhuset så jag får veta hur det är med Mimi. De skall ta ultraljud på henne på förmiddagen. Det fick jag veta i går när jag var där, så det är gammalt nytt, men jag glömde skriva det. Tror jag.

Hjärnan  funkar inte riktigt och sömnen har varit si så där. Jag uppskattar alla era stöttande kommentarer. Det värmer i hjärtat. Nu skall jag i duschen innan jobb. När jag tänker efter blev det ingen dusch i går, så det behövs.

Tack, alla fina!

En lång dag och det blir inte bättre

I går kväll började Mimi kräkas upp vatten. Hon var fastande sen kvällen innan i samråd med veterinär. I morse ringde jag Landskrona Smådjursklinik och fick en akuttid. Mimi var inte sig själv längre.

Klockan nio var vi där. Blodprov togs och röntgen. De hittade inget. Att hänga med in i röntgenrummet väckte minnen till liv. Det var det sista som gjordes innan fd hunden Madde avlivades och det kändes som förkammaren till döden. Obearbetade känslor helt klart och jag bet mig i tungan och tvingade mig att tänka positivt. Det gick det också.

De hittade inget fel, men Mimi var ju helt utslagen och började bli uttorkad, så de behöll henne för att tillföra vätska och att köra kontraströntgen varannan timme.

Bild som visar när vi tränar High five!.


Klockan ett ringde de mig och sa att ett ytterligare blodprov visade att hon antagligen har Pankreatit (inflammation i bukspottkörteln). I och med att hon var så illa därhän gav de mig en remiss till Djursjukhuset i Helsingborg så att hon kan få vård dygnet runt.

Så där är Mimi nu. Min lilla Mimi. Herregud vad skönt det var att komma hem nyss och kunna låta tårarna rinna fritt. Jag älskar den lilla damen av hela mitt hjärta och är å ena sidan lättad över att professionella tar hand om henne, samtidigt som är jag skitskraj för att det kan gå riktigt illa.

Jag skall sätta mig ner och läsa på allt jag hittar om Pankreatit nu. Veterinären menade att färskfodret jag ger Mimi inte borde vara orsaken. Sen MÅSTE det inte vara någon orsak. Men om jag ser till vad jag har gett henne så kan det i så fall vara tuggben med mycket fett. Jag har låtit henne få mycket sådant med tanke på hennes tänder och undvika mer tandlossning.

En obetänksam kommentar (jag tillåter mig att tolka den så) om att det skulle vara mitt val av foder till Mimi som är orsaken köper vare sig jag eller veterinären. Däremot kan grisöron, tjurmuskel och annat smaskens ha med saken att göra. KAN ha med saken att göra.

Jag kan inte annat än tro på att Mimi snart är hemma igen. Har jag VÄLDIG tur får jag hem henne i morgon. Med bara LITE tur får jag hem henne efter helgen och i oturliga fall kan det ta upp till ett par veckor. Och i allra, allra värsta fall (ovanligt sa veterinären) så händer det som inte får hända. Det finns ingen medicin, men de ger henne vätska, smärtlindring och medicin mot illamående.

Jag försöker hålla tillbaks känslor när jag skriver detta, men tårarna rinner. Det var skönt att komma hem och släppa loss känslorna ordentligt. Jag grät tydligen så tårarna sprutade, för jag fick putsa glasögonen nyss.

En kopp kaffe sitter bra nu. Sen skall jag läsa på och så skall jag göra rent Mimis matskålar och se till att det är bäddat rent och snyggt till henne när hon kommer hem. Hon är efterlängtad. Så mycket att det gör ont i hjärtat och knyter sig i magen.

Om kärleken övervinner allt är detta "a piece of cake" i slutändan. För kärlek saknas inte. Och min lilla Mimi är en lugn och sansad dam. Hoppas bara hon har lyssnat när jag gång på gång har sagt till henne att jag ALLTID kommer tillbaks. Att jag aldrig, aldrig någonsin lämnar henne ifrån mig.

Miniminimalt med sömn

Mimi fastar i dag. Jag ringde veterinären i morse och frågade om hennes magbesvär. Fasta och sen se till att hon får i sig tillräckligt med vatten var rådet. Efter det börjar vi försiktigt med lite mat igen och en Canikur (som skall vara bra för floran i tarmen hos hundar) i tre-fyra dagar.

Hon äter om hon får och då dricker hon vatten också. Men nu fattar hon nog ingenting och glömmer att dricka (så jag ger henne med spruta). Just nu har hon resignerat och ligger i soffan istället för att sitta i köket och hoppas på mat.

Ingen rolig dag med andra ord. Vare sig för trötte Mimi eller mig. Hon blir också helt yr av att springa ut och in varje gång hon är rädd för att det skall komma ut något där bak.

Det går framåt


Skittrött efter närmare två dygn med magsjuk Mimi. Flera gånger mitt i natten har
jag slängt på mig en morgonrock, ytterjacka och skor för att springa ut så
hon slipper göra ifrån sig inne. För min skull och för hennes.




Janne stannar tills i morgon och vad skönt det är. Han är snäll och har avlastat
mig med att ta ut den lilla damen.





Nu verkar dock magen att börja stabilisera sig. Håll tummarna för att vi får
sova i natt! Jag måste på jobb igen i morgon. Och Mimi behöver piggna
till lite också. (För att få henne att dricka mer vätska blandade jag
lite kalvfond i hennes vatten. Det fungerade.)

Så gulligt så

Kolla! Jag har bakat!Nej, jag skojar. Det är en gullig liten mage.Många söta små kaninmagar.Och Mimi känner doften och är nästan arg för att hon inte får HÄR-OCH-NU!

Tröttisar


Bild från första natten jag hade Mimi (på ett uselt  hotell,
men billigt var det).


Mimi har haft diarré i ett och ett halvt dygn. Vi har varit ute varannan timme dygnet runt. Men nu verkar det ha lugnat ner sig. Oavsett skall vi snart på Apoteket och köpa hem lite saker som kan vara bra att ha i såna lägen.

Mimi är trött, jag är trött och Janne måste tycka vi är världens tråkigaste sällskap. Men han är så gullig att han bara servar oss istället. Jag får kaffe och Mimi får massage.

Stark Thailändsk middag och till dessert blev det..


..för Jannes del kokosglass med diverse smaskens.



Och för min del palmbladspannaka, glass och diverse smaskens.

Nu är´e ishockey.

Mission accomplished


Jag har tagit Jannes mödom


Janne har aldirg lackat en kvinnas naglar förut. Nu har han.

Nästa steg är att locka med han ut på krogen. Det finns faktisk en del sexiga fruntimmer i  den här stan. Bara han inte drar dom hem till mig. ;)

Vi är på god väg

Sccchhhkålll!

Dagens maraton

Från Landskrona till Helsingborg finns en havsled man kan gå. Janne och jag fick den briljanta idé att gå havsleden till Glumslöv och sen gena upp genom bostadsområdet till Burger King (en dryg mil), äta och sen hem igen. Tur/retur tog det fem timmar. En underbar promenad i fint väder och nära på vindstilla (något man uppskattar i Skåne!):

I skogen och med riktig terräng. Upp och ner, upp och ner. (Inte så lätt att hitta i Landskrona).Mimi nosade och njöt.Mimi dödade en mus. ;)SÅ mysigt! Med dimma som sakta drog sig över fälten.Vissa ställen var det så brant att jag vågade inte ha Mimi lös. Jag var rädd hon skulle rasa nedför. (Hon är en liten klantmaja, men säg det inte till någon. Särskilt inte till Mimi. Vi jobbar nämligen på självkänslan när det gäller det. ;))Så som här. Skitbrant! Men här fanns det trots allt trappsteg. Själv kände jag mig illamående, jag är helt klart höjdrädd.Självklart tog vi en liten rast på vägen.Mimi dödade en groda. ;)Målet var Burger King vid Milstolpen. Då hade vi gått i två timmar. Mimi fick vatten....och en cheeseburgare utan bröd.


Sen gick vi hem igen, nästan samma väg. Och jag vet inte vem som är mest trött. Mimi, Janne eller jag. Det var oavsett en promenad som heter DUGA!

Sugen på kladdkaka

"Nej! Fota inte!"."Okeeej då".Äkta bloggerska.Det fanns en anledning till att dottern stack inom..Sen blev Mimi inpackad i en filt.För dotterns eget nöjes skull.


Och nu skall Janne och jag testa och se om det efterlängtade fylle-inlägget kan bli av. Och rapport om dagens extrema promenad kommer också. Tror jag. Vilddjuret Mimi tog livet av det mesta som kom i hennes väg. ;D

Skittrött

Mimi efter dryga fem timmar utmed havet, i skogen och på öppna fält. Återkommer med mer noggrann rapport senare.

Det kommer, det kommer



Vi har försökt, både torsdag och fredag, men vi måste tydligen träna lite till
.;)





Bild på Janne!

God morgon! :D

Mums fillibabba

På slutet av dagens långrunda rundade vi inom stan. Svorskan gick in och handlade gourmetmiddag till i kväll (inget som jag får!) medan Janne och jag väntade utanför. Sen gick Janne in på Systembolaget och handlade dryck till ikväll (heller inget jag får!) medan Svorskan och jag väntade utanför.

Men sen tyckte nog även de att det fick vara nog, att även JAG skulle få något gott. Så vi gick inom djuraffären och resten säger sig själv:


Myser inne, snart ute



God morgon! :D

Janne ville inte vara med på bild



Hockey på tv, så jag får leka lite för mig själv.

Mimi ♥ Janne

Hello folkens! Mimi talking here!Jag bad Svorskan köpa med ett rött godishjärta från mig till Janne. Jag får nämligen inte handla i såna där matvaruaffärer.Fint va? Hjärtat ligger på topp där, tycker jag.I´m waiting....and waiting.Shit! Vad trött man blir av att vänta.Men jag står pall. Om ett par timmar så kommer han!

Hur jag träffade Janne



Tack, vad gullig du är! Och fint namn har du också! ;)

Det är inte så privat hur Janne och jag "träffade" varann. Jag var väldigt aktiv i bloggen för ett par år sen och vi var flera som "pratade" med varann dagligen i kommentarerna. Plötsligt en dag dyker det upp en MAN och börjar skoja med oss. Mannen var Janne och efter en hel del kommenterande (i några månader) började vi mejla varann.

Nu kommer jag inte ihåg riktigt, men jag tror det gick ett år innan vi sågs första gången. I och med att vi bägge är singel tycker vi det är trevligt och roligt att umgås över flera dagar. Det är så mysigt att ha någon att göra vardagliga saker med, som att handla, göra mat, gå promenader eller slöa i soffan. Vi gillar att slappa på samma sätt och det gör det extra mysigt att umgås. Och så brukar vi ta en liiiten fest första kvällen.

I kväll kommer Janne! Mimi och jag kan knappt vänta!


God morgon! :D

Det blir nog full rulle


Så! Nu har jag trängt matrumsmöblerna upp i ena ändan av rummet igen.



För i morgon får vi besök.

Mimi vilar upp sig....i ryggläge.

Busunge

På jobbet i dag upptäckte jag plötsligen Mimi på väg ut i verkstan och det är inget säkert ställe för henne. Spontant röt jag till och lilla Mimi var snabb som attan in på kontoret igen. Jag hann inte med samma tempo, men när jag kom in på kontoret satt hon på sin plats med världens mest "Ursäkta!-Jag-skall-ALDRIG-göra-det-mer!"-ögon.

Det är då det är lätt att "tycka synd om", men samtidigt var det så viktigt att markera att det där får hon verkligen inte göra. Så hon fick ingen puss, ingen klapp eller nåt. Men självklart inte skäll heller. Hon hade ju trots allt gått på sin plats när jag sade ifrån på skarpen.


Hon fick en extra puss när vi kom hem sen, hon vet bara inte varför.

Mimi om sin korta(re) päls

Jag försöker via mentala krafter att få godis-skåpdörren att öppna sig.Svorskan håller ut ena handen där mitt godis är.Jag såg du tog Svorskan! Ge mig mitt godis nu!


Jag överhörde när Svorskan och Dottern pratade:

Svorskan:
Du har inte sagt något om att jag har klippt Mimi kort?
Dottern: Jag har sagt MASSOR. Typ: "Nämen, vad KORTHÅRIG du har blivit!".
Svorskan: Men vad tycker du då?
Dottern: ?
Svorskan: Tycker du hon är ful?
Dottern: Haha. Mimi? Hon kan väl aldrig bli ful!

Hon är gullig den där Dottern. Och jag gillar det korta. Särskilt när jag blir kliad för då är det ingen päls som tovar sig eller är i vägen.

Mysigt extrajobb

I dag skall jag jobba. Inte mitt ordinarie jobb, men det där extrajobbet jag har. Som jag inte får betalt för, men jag får tack. Och så kan jag ta  med mig Mimi dit också. Och så är det i trevlig hemmiljö med mysprat. Ingen stress. Och så brukar jag få kaffe. Och en kram eller tre.


Egentligen borde dottern bli skådespelare i Hollywood.
Hon har nämligen förmågan att vakna upp och så
ser sminket ut som det gjorde när hon la sig.


Nu är vi inne i värmen igen

Mimi och jag begav oss ut på morgonrunda kvart över sju. Det var inte en kotte så långt ögat kunde se, så hon var lös det mesta av rundan. Gråmulet var det, men skönt ändå. Skönt helt till vi vände och skulle gå hem igen, då upptäckte jag att vi hade gått i medvind. Andra halvan blev i kall motvind och för säkerhets skull började det regna också.

Det var lite att välja på. Det var både lite skog och hav på morgonrundan. Mimi gillar skogen allra mest. Skutta över tuvor är favoritsysslan. Och om hon i bara farten jagar upp en fasan är lyckan gjord.


Kaffet smakar förträffligt!

God morgon! :D

Snart sommar ju



Svorskan har klippt mig! Det blev väldigt kort. Men det känns skönt, nu slipper jag kvistar och sånt som fastnar i pälsen. Och så tar jag inte med mig strån, löv, sand och grus in när jag har varit ute och sprungit. En gång tog jag med mig ett kvitto in också. Lade det snyggt på hallmattan, men tydligen ville inte Svorskan ha det heller.

Bilderna är "gamla". Vi väntar på att Janne skall komma och fota mig igen. DÅ får ni se min nya frisyr. Om inte Svorskan tar fram kameran innan. Det händer ju faktisk det också.

Jag löper inte längre, så jag springer jag lös och har skitroligt på långrundorna. Det betyder att nu måste jag vila. Ville bara säga "Hello!" liksom. See you!

Sorg kan vara fint, om man tillåter sig

Jag fick en fråga av en som förlorade sin första hund alldeles för tidigt:

"Vi skaffade ganska snabbt en ny hund, kanske lite för snabbt. Vi har haft honom i ca ett år nu och jag känner mig fortfarande lite "rädd" att fästa mig för mkt, hur ska man göra där?"

Att älska någon är något man tillåter sig att göra. Vad är värst? Att du tillåter dig att älska din hund, sörjer den och har massor av fina minnen sen? Eller att du INTE tillåter dig att älska din hund och sen lever med dåligt samvete?

Tänk om vi alla skulle låta bli kärleken efter att första förhållandet tog slut. Det funkar ju inte. ALLA är till låns,  vi måste våga älska här och nu.

En hjälp på vägen kan vara att se de minnena du har från första hunden som något du bär med dig som en gåva i livet. Tillåt din nuvarande hund att ge dig samma gåva. Och ge din hund den kärlek den förtjänar.

Att ångra att man älskade därför att den man älskade dog låter inte klokt. Men på något sätt är det det vi säger när vi är rädda för att älska igen. Är inte känslan av att älska någon och att HA älskat någon viktigare än sorgen som man upplever sen? Kanske det är hur man ser på sorgen man måste ändra. Se att sorg kan vara något vackert och fint och att det vi har upplevd har gett oss erfarenhet och minnen för livet.

Då kom hon till världen


Påskafton 1989 klockan 23.07 kom hon till världen.
Det är barnmorskan och dotterns huvud på bilden
och lite av mina ben (bjuder på den).



Händelseförlopp:

Kl. 16.55 Hennes pappa frågar: "Vad skall vi hitta på ikväll?". Jag ber han vänta tills jag har varit på toan.
Kl. 16.58 Jag ropar från badrummet att vi skall på BB ("proppen" gick :D).
Kl. 19.30 Ringer efter taxi - skall till BB.
Kl. 19.40 Taxin kommer.
Kl. 20.00 Ankommer BB. Taxichauffören tog en omväg till BB. Han tyckte det var kul med en födande i bilen..
Kl. 23.07 Dottern såg världen för första gång. Och jag såg henne för första gång.

När dottern var liten och frågade varför hon inte hade syskon brukade jag säga att första exemplaret var så perfekt, så jag behövde inga fler barn.

Underbara minnen!

Några få gulliga hår

Ett bra betyg (när man har hund, annars inte :D) på att man har dammsugit ordentligt är när man sen torkar av golven och det knappt hänger med några hundhår. Bara några få. Men det är bara charmigt.

Mimi är mer Mimi



Mimi har en sällan gång lagt sig i fåtöljen (istället för tätt intill mig i soffan) om hon har blivit för varm eller nåt sånt. Men NU? Nu lägger hon sig där för att "hon vill vara för sig själv lite"!

När jag tog över Mimi förstod jag att hon var närhetssökande och jag har upplevt henne som det också. De första två månaderna låg hon sked med mig på natten. Men numera lägger hon sig på "sin sida" och tittar dumt på mig om jag försöker locka henne över på min sida. Och nu detta med "egentid" i fåtöljen! Nu börjar det faktisk gå för långt!

Egentligen är det så här:
Hurra! Mimi blir mer och mer självständig. Hon har blivit lite smått olydig ibland (smyger sig in på andras kontor på jobbet) och nu ligger hon i fåtöljen, istället för intill mig. Hon visar upp mer PERSONLIGHET och det gillar jag. Det är en framgång när en hund är så genomsnäll som Mimi är. Och jag blir så otroligt glad, det visar att hon inte är rädd för att jag skall tillrättavisa henne, att sättet jag gör det på inte är ett sätt som skrämmer henne. Att hon vågar testa gränserna. För när jag säger till lyder hon. Jag börjar se resultat av det jag har jobbat på: Att Mimi skall vara mer Mimi!

I morgon blir det fladdrigt igen

Full fart framåt....och sparkar ifrån allt hon orkar.

Nu tycker Mimi och jag att vi har varit försiktiga tillräckligt länge. Mimi verkar inte lika intresserad av haner längre, så i morgon bitti går vi till ett område där vi inte brukar träffa på andra hundar och så får hon springa lös.

Jag hatar att ha henne i koppel hela tiden. Mimi däremot verkar inte bry sig så mycket, men JAG längtar efter att se hennes öron fladdra.

Det är det som är fel

Jag kan inte släppa detta med att man har ideal, smala, normala eller tjocka (hur man nu kan bedöma vad som är vad).

Jag har kommit på att mina ideal faktisk inte har något med media eller mode att göra. Mitt ideal är utifrån vid vilken vikt JAG mår bra. Jag mår bra när jag i mitten på mitt BMI. Då menar jag mitten (eller lite i underkant av mitten) av BMI´ets normalviktig. Vid den vikten mår jag bra, rör mig lätt, har massor med energi och har inga problem med att hitta kläder som passar.

Frågan då är vad som är mitt ideal utåt sätt. Självklart är jag subjektiv och inbillar mig att alla andra mår som bäst vid den vikt JAG gör det. Men så är det ju inte och dessutom spelar det ingen roll. Även om mitt ideal är smalt, så tycker jag inte någon som är tjockare är "feta och fula", men automatisk tror jag att de mår bättre om de väger mindre. Något som är fel, men det går på automatik.

Det som är fel när det gäller ideal är när man lägger sina egna ideal som "krav" på hur andra borde se ut. Det är det som är fel. Inte att HA ideal, det har vi alla.

Vad är DITT ideal? Roligt om någon säger att de är "för smala" eller "för tjocka" och att det är deras ideal. För vi FÅR ha precis det idealet som passar oss bäst. Idealet borde vara vid den vikten vi mår som bäst, när vi rör oss fritt och spritter av energi. Det är då vi strålar, det är då vi är vackra.

(Nej, jag är inte mer utseendefixerad än någon annan, men just nu skriver jag om vikten. Att må bra psykisk, att jobba med sin självkänsla och sitt självförtroende är mer viktigt och oftast en förutsättning för att KUNNA stråla).

Hund behöver hem akut

"Sally husse är på sjukhus och kommer inte hem igen. Hon finns på hundpensionat i Tomelilla och behöver snabbt ett fosterhem/helst permanent hem. Det brådskar". (Text från Hittehunds FB-sida).

HÄR kan du läsa mer!

Och om du kan tänka dig att vara fosterhem eller adoptera hunden, så glöm inte att skriva vad just DU kan erbjuda hunden i ditt mejl till Hittehund. Skulle önskat jag kunde ställt upp som fosterhem, men det går inte att ha två hundar med till jobbet.


Fult

En gång när jag var runt fyra år bråkade jag med min storasyster. Jag var sårad och jätteledsen och gick in på mitt rum och stannade vid min säng. Då hörde jag mamma som kallade på mig från dörröppningen och jag vände mig om i tron att hon hade kommit för att trösta mig. Men det hade hon inte, hon fotade mig där jag stod med tårarna rinnande.

Den bilden finns i mitt fotoalbum från jag växte upp och jag får lika ont i magen varenda gång jag ser den.

Sluta tro att ni "känner" era barn. Att ni vet hur de är, vet hur de fungerar och vet vad de tänker. Barn tänker mycket de inte delar med sig av och ibland känner de saker utan att kunna sätta ord på det. Det GÅR inte att säga att "mitt barn tänker inte så" - det har man som förälder ingen aning om.

Ni som lägger ut foton på era barn när de är ledsna eller arga. Hur roligt är det och i vilket syfte? Inte i syfte att vara en omtänksam förälder i varje fall.

Och min bild? Ja, den stannar i mitt fotoalbum. Som tur är hamnar den inte på Internet, för numera bestämmer jag själv hur jag skall exploateras och styr själv över min integritet.

En hundfråga



Jag tycker det är roligt med frågor!

Nu är jag ingen expert och svarar så som jag tror, tycker och tänker. Hundar är olika, vissa valpar är lugna och andra vilda. Det viktigaste är nog hur man är med valpen i de olika situationerna, inte så mycket vilka situationer man är i.

För det första hade jag låtit de två hundarna bekanta sig (på eget bevåg, gå gärna en liten kissrunda där de nosar lite samtidig som de kollar in varann) innan man går in. Det är bra om de får hälsa på varann och "känner" varann lite innan det också dyker upp många främmande människor. Och när det gäller att det kommer att vara så många människor på ett och samma ställe gör inget om bara alla tar hänsyn till valparna. Kanske kan du på förhand be de att inte ta så stor notis av hunden? Föreställ dig att du är liten som en valp och så kommer nio giganter rusande mot dig och ger ifrån sig massor med ljud, det kan nog vara lite skrämmande.

Förbered DIG SJÄLV på att vara lugn och förbered dig på att lägga tid på valpen så att den vänjer sig. Först med den andra hunden utomhus, sen när ni går in att ni inte stressar in och att inte alla "kastar" sig över den lilla gulliga nykomlingen. Mycket prat och snack, liv och rörelse tror jag inte stressar en hund eller påverkar den negativt om bara DEN SJÄLV får lov att närma sig allt som händer. Och det är DU som kan planera, förebygga och se till att det blir så. Vill den själv gå på upptäcktsfärd, så låt den. Du har ju överuppsyn ändå.

Man skall ha koll på hunden, men samtidigt får man inte skydda den på ett sätt så den tror att det är farligt att vara där.

Så tycker och tänker nog jag. Kanske andra har andra åsikter eller erfarenheter. Själv hade jag tagit det lugnt och låtit hunden själv ta steg framåt. Kanske är den istället den som är mest framfusig av alla och då är det ju enbart kul!

SKULLE den vara ängslig hade jag inte tagit upp den i knät. Jag hade heller satt mig på golvet vid sidan om. Inte klappat eller tröstat, bara vara där som en trygghet. Lägger den sig i ditt knä då (söker trygghet) kan den göra det. Men om du "tröstar" den när den är ängslig kan den tro att du tycker den har anledning att vara det också.

Lycka till!

Man blir vad man heter


Ibland kallar jag Mimi för Prinsessan Nimba. Hon heter så på pappret. Titeln prinsessa är dock på eget initiativ.

"Nimba betyder neemträd på sanskrit. Neemträdet växer i Indien och används på en mängd olika sätt. Liksom Neemträdet hoppas Nimba kunna växa sig starkare och erbjuda lindring till de som behöver det mest."

God morgon! :D

Lätt att döma

"Ju mer jag lär mig, desto mer förstår jag att jag inte kan" är nog det klokaste jag hör någon säga. Men om man skall leva efter det så betyder det också att man borde vara öppen för att lära mer. Hela tiden. Och ödmjuk inför att andra kanske inte har lärt just det man själv har gjort.

Jag kan bli upprörd inom mig när jag ser människor som är dumma mot sina barn eller djur. Ibland har jag lust att lägga mig i och förklara för en hundägare som står och skäller på sin hund hur JAG tycker man borde göra. Men vem vill att en främling blandar sig i? Och den människan skulle säkert tänka "Vem tror HON att hon är?".

Tänk om vi hade varit öppna för sånt? Tänk om vi hade kunnat försöka hjälpa varann till mer kunskap? Jag själv går runt och tror jag är en jättebra matte, men jag vet inte mer än jag vet. Kanske finns det kunskap som jag inte vet om (och det gör det självklart) och att jag därför gör fel som jag inte har en aning om. Det kommer jag aldrig underfund med om jag inte får veta.

Att kritisera andra för okunskap är fel. Att man själv har tillägnat sig kunskap och kanske har en bättre lösning än någon annan betyder inte att den andra är dum eller ond, det betyder att den andra inte har just DEN kunskapen.

Så nästa gång jag ser damen som rycker i kopplet till sin skällande hund och blänger irriterad på honom skall jag utnyttja situationen till att jobba med mig själv. Istället för att bli irriterad inombords skall jag se till att vara ödmjuk. Hon har säkert kunskap på andra områden där jag är helt blåst.

Men jag kan inte sluta hoppas att hon en dag ser det jag ser. Speciellt när det gäller barn och djur gör det ont i själen när de behandlas orättvist.

Mimis favoriter

Mimis samling godbitar.Hönsfötter.Gristryne.Fiskar och tjurmuskel.


Den som väntar på något gott..

Frizzigt





En fjärde variant blir det om jag inte plattar det. Då får mina naturliga lockar skapa en rufsig look.

Jag har fått en finne på halsen..


..men den syns knappt på bilden. Kanske lika bra det.

Det som däremot syns är att jag behöver klippa mig. Så det skall jag göra nu.

När ingen ser


Men? Vem har varit här?



Det ser ut som små tassavtryck?



Små SANDIGA tassavtryck.

Mimi inbillar sig att hon inte får vara i sängen om jag inte lockar henne dit. Så detta är ett framsteg. Jag GILLAR att hon tar för sig mer och mer. Hon får gärna sanda ner hela sängen om hon vill.

En riktig slampa


Lång morgonrunda är avklarad med en Mimi som fortfarande vänder rumpan till alla hanar hon ser. Tikar också för den delen. Hon är en riktig slampa, den lilla damen. ;)

Back to basic

Jaha. Då flyttar jag "hem". I juni månad går flyttlasset till Oslo. Det känns lite konstigt, jag känner mig lika mycket hemma i Landskrona som jag gör där, men det är inte så mycket att göra något åt. Det har hänt lite saker.

Mimi tar jag med mig och dottern är i Norge flera gånger om året, så det funkar. Jobbet kommer jag att sakna jättemycket. Jag trivs otroligt bra.

Men bloggen kan jag ju ha kvar. Ett bra sätt att hålla igång min "svorska" om inte annat. Jag räknar med att man kan blogga på bloggesse även om man bor i Norge.

Så, då var det sagt.

God morgon! :D

RSS 2.0