Vi lever

 
 
 
Vi tänkte bara säga att "vi lever". Hälsporren lever, Mimi lever och jag lever. Om några
veckor lever vi ännu mer för då tar vi semester. 
 

My style

Jag får smörja mig med tålamod, det visade sig vara beställningsvara. 

Det går sakta framåt

Det går sakta framåt med läkningen av hälsporren - men det går framåt och så går det sakta framåt
när vi cyklar. Mimi verkar tycka det är roligt, men vi cyklar väääldigt sakta. Så pass sakta
att folk kommer med ett leende (för att de tycker det är gulligt - tror jag). Där det är
möjligt springer hon lös och nosar medan jag fortsätter cykla - sakta. 

Ingen mesig mes

 Jag hittade en liten fågelunge på cykelvägen och lyfte den bort på gräsmattan så den inte
skulle bli överkörd. Men när jag försökte sätta ner den kröp den upp på
mig istället. SÅ söt! :)

Vi gör det bästa utav det

 
Hälsporren går det inte så bra med, men det gick utmärkt att cykla med Mimi (okopplad) i morse. Jag får cykla väldigt sakta, då hänger hon med  - som oftast. Det är trots allt hennes runda så att jag får stanna ibland därför att hon vill nosa är en självklarhet.
 
Och i och med att vi inte kan svirra rundor som vi brukar har vi precis suttit ett par timmar i gräset istället. Det är inte fy skam det heller. Det kommer många hundägare (med hund), hund- och kattägare (med hundar och katt) och en liten flicka som ville borsta Mimi förbi. Socialt och bra stimulans det också, både för Mimi och mig.

RSS 2.0