I storlek med Berlin-muren

 
 
Jag har satt upp en liten spärr in till sovrummet så att Mimi inte hoppar upp
i vår säng (Mimis och min) på dagtid och skiter ner. När jag satte upp den tittade
Mimi på mig och såg ut att tänka: "Jaha? Inte vet jag vad det där skall vara bra för,
men jag får väl hålla mig undan då".
 
"Typisk Mimi att inte ens undersöka eller försöka testa vad
man får eller inte får", tänkte jag.
 
 
Här om dagen satt jag vid datorn och trodde Mimi låg i (Jannes) säng
bakom mig - så som hon brukar. Men plötsligt hör jag ett ljud från hallen..
 
Aha! Mimi har busat till det!
 
Här har det varit besök - som måste ha försvunnit väldigt snabbt!
 
Jepp, syns på "hoppa-upp-i-sängen"-handduken. Tassavtryck! :D
 
Jag återvänder till datorn och vem ligger inte i (Jannes) säng och
ser väldigt skyldig ut?
 
Om ni tror jag skällde på henne tror ni väldiigt fel. ALLA egna initiativ från Mimis sida bemöts med beröm eller ingenting. Att hon gjorde detta är en enorm framgång. Hon gör många saker numera som alla är enorma framgångar. Hittehund omplacerade en hund som omtalades som "en väldigt tyst hund" och "som en docka" och det kan låta toppen för en hundägare, men jag tycker inte det verkar till att vara normalt för en hund. 
 
Mimi är fortfarande en "tyst" hund på så vis att hon inte skäller. Men hon vågar numera pipa lite otåligt när vi skall något och så pratar hon med mig, särskilt när vi myser på morgonen. Om det är mat på gång eller vi är ute och hon fryser, så kan hon ge ett skall eller två för att få mig att sluta prata med "allt och alla" och sätta fart. Men som oftast står hon still på samma ställe och trippar med framtassarna när hon är otålig.
 
Och nu har hon för första gången fysiskt "rivit" ett hinder. Kanske ett liiitet steg för dig och mig, men ett stooort steg för Mimi. 
 
Heja Mimi!
 
 

Så gick det till för tre år sen: "Dagen efter"

 
 
I måndags reste Janne och jag till Stockholm. Vi var framme sent på kvällen och fick hälsa på Mimi redan då och till min stora förtjusning fick vi ta med henne på hotellet över natten.

Det tog mig under tio sekunder när jag såg Mimi till att jag bara visste: "Hon är min!". Vi hade en underbar natt, morgon, dag och eftermiddag innan jag med säkerhet skulle få veta om Hittehund och Mimis matte tyckte att Mimi och jag verkade samspela på rätt sätt. Jag gick in i det hela med hull och hår, jag höll inte tillbaks. Jag tog inga känslomässiga reservationer, jag orkade inte tänka att det kanske inte kom till att gå min väg.

Men någonstans i det omedvetna så var jag skitskraj för att jag skulle behöva resa hem utan henne. Jag blev blixtkär direkt och det kändes så ömsesidigt från Mimis sida också.

Vid fyra-tiden i går eftermiddag satt vi samlade vid köksbordet i Mimis hem. Pappren som skulle fyllas i fylldes i medan vi satt och pratade om väder och vind. Plötsligt mitt i samtalet upptäcker jag att "ägarbeviset" ligger framför mig med Mimis (fd) mattes underskrift. Då brast det. Tårarna rann och när jag tittade bort på Mimis fd matte såg jag hur hennes tårar också började rinna, jag tror nog hon uppskattade min uppenbara lycka, trots sin egen sorg.

Då tittade jag bort på Janne på andra sidan av bordet. Där satt han också och grät. Det var ett helt otroligt ögonblick och jag sa med gråtfylld röst till Mimis fd matte: "Jag trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hitta en hund som jag kunde ta till mig i mitt hjärta igen.".

Mimi är så mjuk till sättet. En sån hund man säger vad man önskar till och om hon förstår vad man vill uppnå så gör hon det. På ett milt och vänligt sätt. Förstår hon inte, så testar jag andra vägar att förmedla till henne och så funkar det. Hon är helt unik. 

Åh! Och så jag som trodde det skulle gå månader innan vi riktigt kände oss hemma med varann och så gjorde jag det direkt! Och Mimi beter sig så också. Hon är så glad för allt vi gör, kissrundor, längre promenader, lite lydnadsträning och tålamodsträning. Mys, bli kliad och masserad. Kärlek, närhet och mat. Min stora utmaning är att trigga igång hennes busighet, jag vill se henne riktigt spritta av energi och det kommer snart.
 
Jag återkommer med ett inlägg om hur hela processen har varit. Hur allt går till när hittehund.nu först blir kontaktade av en familj som vill omplacera sin hund. Hur de kollar upp hur hunden är, dens behov och goda och mindre goda sidor. Utifrån all kunskap de har tillgängligt söker de sen en familj som kan se till att hunden får en riktigt hundliv utifrån hundens egna förutsättningar. Jag lovar att man blir granskat under lupp!

Tusen tack till hittehund.nu. Tusen tack till dottern och min chef som fick mig att inse att det var tid nu. Tusen tack till Mimis fd matte med familj som oegoistisk valde att omplacera Mimi när de förstod att tiden inte räckte till. Och inte minst, tusen tack till Janne som körde tur/retur. Han fanns till under resan och tiden där uppe och höll sig ett steg bakom hela tiden för att Mimi och jag skulle hinna med så mycket som möjligt under den korta tiden vi hade på oss att knyta an.

Och tusen tack till Mimi. Tusen tack för att du finns till! Mitt hjärta är fylld med glädje, lycka och kärlek till denna underbara lilla cocker-tik som nu antagligen blir en liten tuff, busig dam som dansar fram i morgondimman, löst springande.

Lyckan är att vara fri, fri att göra det man älskar mest. Jag är fri. Jag är lycklig. Jag har landat. Det fanns ett tomrum där som jag inte var riktigt medveten om. Det finns inte längre.

RSS 2.0