Godis saknas

När Janne är på besök brukar han gå kvällsrundan med Mimi och han har lärt Mimi leken "Missing Godis". Ungefär som "Missing People", bara med en lite annan vinkling. Leken utförs i trapphuset på väg in och Mimi sitter kvar vid entrédörren medan Janne ser till att det finns "Missing Godis" lite här och var och sen står Janne utanför min dörr på andra våningen och säger till Mimi där nere: "Sök!".
 
Resten ger sig själv, ni fattar ju. Men Mimi är inte riktigt van vid sånt här och får ibland ta vändan ner igen och göra sökningen en gång till - när hon har missat nåt.
 
När Janne sen åker hem igen händer det att Mimi de första gångerna vi har varit på kvällsrunda stannar till där nere som för att visa att hon vill leka "Missing Godis". Jag är inte den som är den, så vi leker Jannes lek. Efter en vecka eller två glömmer vi dock bort det - både Mimi och jag. Trodde jag.
 
Just nu är jag dunderförkyld och det är inte en chans i havet att jag orkar långa rundor, så i går var det små kissrundor Mimi fick. Utöver det hade vi mysigt i soffan. Men på kvällsrundan märktes det att hon nog tyckte sig vara lite understimulerad, för när vi gick in så stannade hon vid entrédörren och stirrade stint på mig. Typ: "NÅT kul får jag väll ha i dag? Och Leka "Missing Godis" orkar du väl?".
 
Underbara Mimi. Hon som aldrig visade vad HON ville när jag fick henne. Nu inte bara visar hon vad hon vill, men hon tar initiativ till saker hon tycker är kul också.
 
Det låter som en baggis, men ni som känner Mimi och mig från början vet att jag har behövt locka fram tigern i Mimi.
 
 
 
Här om dagen var det en man som frågade mig: "Är hunden ute och går med dig?". Hahaha, det var också roligt. Jag har inte tänkt på det, men när jag fick Mimi gick hon alltid fot. Även om jag inte hade henne i koppel och sa tusen gånger "Hopp och lek!" så gick hon lika väl fot. Så när hon har börjat utnyttja kopplets längd har jag inte sagt något, heller tyckt om det - att hon vill nosa och inte alltid vara mig till lags. Och det har uppenbarligen resulterat i att numera är det Mimi som är ute och går med mig. Inte tvärt om.

Kommentarer
Postat av: Ruth i Virginia

Jag har varit med dej ända sen du först började tänka på
att skaffa den en hund. Vilken utveckling som ägt rum!
Du har verkligen varit, och är, en super-, ultra-, prima
hundmamma.
Härligt bild på er båda på bron. Livsglädje!

Svar: Tack, fina du! Mimi gör det lätt att vara hundägare och sen har jag en stor fördel i och med att jag älskar långa promenader oavsett. :)
Svorskan

2015-10-28 @ 22:14:33
                Kommentera inlägget eller dö...



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0